Anita Dunn – henne skulle ni ha lyssnat till, SEB & AMF!

Anita Dunn, en av Barack Obamas närmsta kampanjledare vid sidan av David Plouff, gästade Guldäggsveckan idag. Hennes levande berättelse av faktorerna bakom kampanjen gav nytt ljus åt segern över republikanerna. Faktum är att jag och flera med mig uppfattade hennes tankar som långt mer givande än de som levererades av David Plouff för ett par veckor sedan på Chinateatern. Anita visste nog inte hur aktuell hon var när hon sade att nyckelinsikten bakom Obamakampanjen var ”accuracy and credibility”. Eller förklarat som ” you can’t get away with it any longer”. Det går inte att gömma sig bakom lögner. Och en lögn eller ett dumt uppträdande glöms inte, ”it doesn’t disappear, it gets googled”. En annan insikt är att folk tål att höra sanningen även om den gör ont. Get it out!, alltså.

Ytterligare en starkt bidragande orsak till framgången var att man vägrade låta media sätta agendan. Konfliktjournalistiken som Anita Dunn kallade the soap opera, deltog man i av nödvändighet medan man förde en kampanj på ett helt annat plan, hos folket med hjälp av folket. Här talade man om sjukvårdsförsäkring för alla, skolans och föräldrars ansvar, vikten av att ta hem trupperna från Irak, bygga upp en ekonomi som raserats av flera års krig et cetera. I media handlade det om Sarah Palin vs Joe Biden, om man skulle avbryta sin kampanj och åka till Washington under krisen (Lehmann Bros mm), eller inte. I media handlade kampanjen om kampanjen, som Joe Klein, Time Magazines politiske redaktör tidigt sa. Men i Wisconsins jordbruksbygder och på Kansas slätter och i Buffalo NY handlade kampanjen om grundläggande värden. Politiken återerövrades av väljarna. Anita Dunn medgav att kampanjledningen emellanåt inte var ”the pets of the press”, men att det var nödvändigt att själva sätta agendan.

Om Anita Dunn var ett glädjande inslag på Guldäggsveckans första dag så blev Platinaäggets utdelande ett desto sorgligare kapitel. Anders Wester fick priset, men tekniken svek och vi fick inte se hans fina jobb. Jag skämdes ögonen ur mig. Tycker att om vi ska dela ut Platinaägg ska det ske med värdighet. Jag vill återföra utdelningen till Guldägget nästa år. Och varför inte lägga upp en websida länkat till Reklamförbundets egen sida som blir ett digitalt PlatinaAkademin ”Hall of Fame” , där vi lägger upp alla akademiledamöter genom åren med biografier, porträtt samt jobb och motiveringar.  På så vis permanentar vi effekten av utmärkelsen och det ger även ett reklamhistoriskt perspektiv som många efterfrågar. Jag skyller inte på någon att det här hände idag, jag bär ensam ansvaret, sådant kan man inte delegera som bekant. Sorry Anders, och Lars Hall, Anna Romson, Mattias Jersild, Janne Bengtsson, Lasse Liljendahl och alla ni andra som bemödat er att komma och hylla Anders Wester.

Allt för idag.

Where’s the beef?

I torsdags tog åttahundra nyfikna själar plats i Chinateaterns nedsuttna sammetsfåtöljer för att lyssna till en av kommunikationens nya stjärnor, David Plouffe, som hjälpte Barack Obama till Vita Huset. Sådant blir man hjälte av även om man klär sig i en grå kostym av 1997 års snitt till lika grå skjorta och gråvinrödrandig bred slips.

Tack vare Cision, Berghs School of Communication samt YouGov som stod bakom arrangemanget, fick vi veta att SMS, email, facebook, youtube och twitter banade väg för Obama i  kampanjens initialskede. Detta skapade nya väljare, unga väljare som på den tiden jag bodde i USA aldrig skulle närma sig en valurna ens om de lockats dit med löfte om mexikansk marihuana för 50 cent halvkilot. När kontakten med dessa väljare etablerats fick Obamas kampanjtrupper dem att även donera småsummor, ofta som mest 20 dollar. Pengar som när gruppen växte sig i miljoner anhängare, betalade för massiv TV-reklam och andra traditionella media.

Det intressantaste som David Plouffe berättade om var just detta att de nya medierna är så billiga att använda att de, som i Obama-fallet alltså kan användas för att dra in småsummor bland alla nya anhängare. För traditionella media behövs, enligt Plouffe, som även berättade att det äldsta mediet inom politiskt kampanjarbete var kanske det största – att knacka dörr. De nya medierna banade väg för att Obama nådde the tipping point relativt snabbt. David Plouffe hade den goda smaken att medge att det även hade ”viss betydelse” att en stor del av amerikanerna var spyfärdiga på Bush.

David Plouffe talar om kampanjen och det är givetvis skälet till att han var hitbjuden. Politikens innehåll är andras ansvar. Ändå… Jag minns att någon gång i augusti förra året skrev Joe Klein, Time Magazines politiske krönikör och en ruggigt skarpsynt herre som skriver med en penna som kunde vara vässad i titan, att han som trogen demokrat kände en viss oro över Barack Obamas kampanj. ”My fear is that senator Obamas campaign is too much about his campaign”. Över hela det demokratiska USA beundrade man undret med genomslaget och yes we can! ljudvågade över prärien medan McCain drack bärs med Harley Davidson-cluben i Des Moines eller Cincinnati. Men vad ville han mer än att förändra, denna karismatiske unge afroamerican?

Många européer anser amerikanarna vara ytliga. Men jag menar att det är en missuppfattning. Det har alltid funnits ett krav på substans under ytan. Wendy’s Hamburgers hade en slogan i början på 80-talet som lydde ”Where’s the beef?” Wendy’s argumenterade att de hade mer kött i sina burgare. Hela USA använde snart Wendy’s slogan, även politiker. Den var inte kommen ur ingenstans – Where’s the beef. Var finns innehållet?

Strax efter att den osannolikt inflytelserike Joe Klein uttalat sin oro, hände något. Obama svängde och blev mycket mer konkret. Jag hade gärna frågat David Plouffe hur de tänkte när taktiken bytte fil. Tillfället gavs inte på Chinateatern i torsdags. Misstänker att svaret ändå bara hade handlat om hur detta var så väl planerat – att skiftet mot mer ”beef” i kampanjen var kalkylerad. Som bekant är det segrarna som får glädjen att teckna historien.