Jag byter nästan yrke

Idag är det officiellt: Jag blir Sveriges Reklamförbunds nye VD.

Reklambranschen genomgår en reformation. Världen, och vi med den, är kanske inne i den mest intressanta omdaning vi någonsin varit med om. Jag kan bara jämföra den med känslan av det sena 60-talets paradigmskifte av attityder som jag upplevde som liten skitunge men ändå kunde begripa därför att kraften var överväldigande.

Vi behöver samla oss kring EN kommunikationsbransch där analysen och skaparkraften står i centrum. Om vi skapar digitalt eller analogt , designar profilprogram eller driver PR-aktiviteter, eller skriver manus till reklamfilmer eller sätter upp teaterföreställningar som är levande reklam… Det spelar ingen roll.

Det som spelar roll är att mer makt förts över till konsumenterna, till våra medmänniskor. I det läget blir det avgörande för företag att driva en stark dialog med sina kunder.

Alla uppdragsgivare måste fråga sig vad som är deras avgjort viktigaste resurs. Svaret kan inte bli annat än att det är deras kunder. Ska de då sluta tala med sina kunder när det blir sämre tider? Det kanske är tvärtom!
I sämre tider är det ännu viktigare att säkerställa att man för en dialog med kunderna.

I nästa skede, bortom lågkonjunkturerna, handlar det till sist om vår viktigaste roll. Att bygga broar mellan företagen och deras konsumenter. Att stå med ena foten hos konsumenten och den andra hos annonsören. Vi blir budbärarna som tänker igenom, förpackar och skickar budskapen åt båda håll.

Det är vi som levererar berättelsen om varumärket.

Det är vi som kommer att ta emot och svara upp på feedbacken från konsumenterna när deras hundratusentals email, bloggar, webcommunities skjuter salvor mot företag som de är missnöjda med.

Det är vi som ska öppna ögonen på företagen och anpassa deras kommunikation till den nya tidens konsumenter som kännetecknas av flyktig lojalitet, obenägenhet att acceptera överdrifter och halvsanningar men med en orädd öppenhet för förändringar.

Och det är också vi som ska tala till de stora, välmående konsumentgrupper som med möda kan messa på mobilen utan glasögon, men som bara har en halv månadslön kvar att betala på villalånet och mer fritid än egyptiska snöskottare.

Det är därför jag måste ta det här jobbet.

Jag har tagit det här jobbet därför att hela kommunikationsbranschen, som omsätter över 70 miljarder i det här landet, behöver tas på allvar för att svenska företag ska lyckas hålla sig på segrarnas planhalva.

Det finns så mycket att göra, så mycket att göra. Jag vill hjälpa förbundet att öppna ögonen på politiker och företagsledare. De ska förstå att nyckeln till konsumenterna och hela Sveriges folk ligger i att SAMTALA MED dem på det sätt de önskar, och inte i hur företag och politiker TALAT TILL  dem tidigare.

För medlemsföretagen ska vi bli de som spolar banan, som tar hand om det som ett mindre företag omöjligt kan ta tag i på egen hand. Som att få Maud Olofsson att säga “det kunde jag väl aldrig tro!”, när vi berättar att kommunikationsbranschen omsätter 70 miljarder om året (något som faktiskt Pyttan, vår styrelseordförande lyckats med). Och att vi växer, till skillnad från tillverkningsindustrin.

Vi ska även själva se om vårt hus. Att när långt över 20% av landets befolkning är invandrare inte höra ett enda ord rinkebysvenska på landets hippaste kommunikationsbyråer är inte förenligt med trovärdighet gentemot kunder och politiker. Gå in på vilken genomsnittlig svensk reklambyrå som helst  idag och du kan tro att du hamnat mitt i en repig propagandafilm beställd av Joseph Goebbles.
Låt oss finna former för att ändra på det. Annars får vi generat titta på medan andra branscher gör det.

Bill Bernbach sade: “We who work in advertising and media are the shapers of society. We can choose to improve this society, or we can choose to worsen it.”

Vi ska driva dessa avgörande frågor för den nya tidens kommunikationsbyråer som nu växer fram.
Och vill man tillhöra den kategorin av företag, ska man tillhöra Sveriges Reklamförbund. Även om namnet känns lika modernt och inspirerande som en portabel cd-spelare med Christer Sjögrens “Mina bästa kärleksballader”. Men skit i det. Det viktiga är att:

Oavsett om vi verkar inom reklam, web, PR. Event/sponsoring, design, DM,  så andas vi samma luft.
Vi behöver samma syreblandning.

Jag har tacksamt tagit det här jobbet för att utveckla och hjälpa en industri, inte bara en bransch, som Sverige ska vara mäkta stolt över. Om jag är rädd att misslyckas? Jo, det är jag, men som vanligt handlar det om att tygla sin rädsla. Och precis som när jag erbjöds ett annat jobb, det i Australien för sex år sedan, ställde jag även nu samma fråga till mig själv:
“Vad skulle jag göra om jag inte vore rädd?”

Vi ses på barrikaderna!

Björn.