Berättelsen om J.

Någon gång ska jag berätta om J. Eller varför inte nu?  Denne reklamman som år 2000 hjälpte en annan president till segern, George W Bush,  skällde ut mig så att spagettin yrde på Grand Hotel i Florens en junikväll 1995. Vi hade samlats från världens alla hörn för att konferera om reklam.
Vid en tävling strax innan hade Paradiset DDB  vunnit ett pris för en Dieselannons där två amerikanska sjömän kysste varandra vid krigslutet 1945.

En av de amerikanska deltagarna, vi kan kalla honom J vrålade och grät över att amerikansk heder hade blivit trampad på. ”Gör vad ni vill, men lämna oss ifred, för vi lämnar er i fred”, sa han. Eftersom det var J’s första resa utanför USA (han var nyss fyllda 40), uppmanande jag honom hövligt att när han nu ändå var i Europa se om han kunde upptäcka några tecken på att Amerika lämnat några avtryck på europeisk kultur. Han gjorde en biltur genom Italien och kom sedan upp till Stockholm. Han förstod, sa han.

Sedan var vi vänner ända tills jag hälsade på honom i Dallas några år senare. Vi åt friterade louisianakräftor och drack kall Lone Star på en bar där det var förbjudet att bära basebollkepsen bakochfram. Texasnattens syrsor spelade på maxvolym när vi for hemåt med suffletten nerfälld på J’ s Mercedes. Han tog en genväg genom en del av Dallas som inte många ser. Slum, svarta familjer på sina front porches. J berättade om en reklamfilm han gjort en gång med Harry Belafonte och sa att Belafonte var ”a good black”.
Han uppfattade min frågande min, och förklarade att det var skillnad på svarta och svarta. Sådana som Belafonte, de ville någon vart, men de här, sa han och svepte med handen över framför sig, ”they are niggers, I hate the lazy fuckers”.

Behöver jag säga att det blev ett ganska kylslaget farväl nästa morgon. Träffade på J sex år senare sommaren 2001 i Cannes under Cannes Lions. Han stormade in på ett hotell med sin bästis, den dryge, självgode reklamfilmsregissörsgurun JP och tjöt ”Bjorn, Bjorn where have you been, why don’t you write, I thought we were penpals, you and I”.

Ryktet hade berättat att han lämnat familjen i Texas, flyttat till New York och hjälpt Bush med kampanjen och nu var talskrivare åt presidenten. Vi talade lite om världen, dvs J talade och jag lyssnade. Det var ofta så med J. Jag var ändå rätt förvånad. För mitt i allt hans erbarmliga republikanska hängiveri fanns en annan sida. Han ogillade starkt den kristna högern ”while they got one hand on the bible, the other ’s working the dick”, som han så oförblommerat beskrev dem.
Dessutom ansåg han att vapeninnehaven i USA var vansinne! J hade aldrig ägt en pistol och det faktumet gjorde honom mindre rumsren i det republikanska hovet.

Det stora i hans liv hände långt tidigare när han var CD. Han hade skapat hjärtknipande reklamfilmer, sockersöta på gränsen, men utan att falla över. Han var ruggigt bra på det, J. En dag sprang hans assistent flämtande in till  J’s creative department. ”J,  you have an important call. It’s Steven Spielberg on the line!”  Sure, sa J van vid den sortens halvroliga skämt. Han lyfte luren: ”J, this is Steven Spielberg, I’ve seen what you can write for a 30 second spot, how would you like to write for 120 minute spots?” Så for J till Hollywood och blev en av många manusförfattare åt Spielberg under ett par år. Det gick sådär bra. J tyckte heller att Spielberg inte tog sitt samhällsansvar när det gällde våldet.

Kvällen i Cannes 2001 uttryckte han åsikten att islamisterna var ett växande bekymmer och om ”worst came to worst” skulle Amerika vara redo för ett korståg. Jag minns det ordet: Crusade. Korståg. Inget annat ord kan få känslorna i sådan svallning hos muslimer i Mellanöstern. Ett faktum som 2 miljoner svenskar är bekanta med efter Guillous Arn-filmer som gläntar på detta intoleransens slaktkonvent i kristendomens tecken.

Två månader senare föll tvillingtornen i New York. President Bush såg världens tv-tittare i ögonen och utlovade hämnd. Under hans tal hann jag tänka att bara den idioten inte säger korståg, bara han inte yttrar ordet som araberna lärt sig avsky med modersmjölken. Men det gjorde han förstås. Och jag tänkte på J. Samma ignorans, samma aningslösa brist på förståelse för främmande kulturers värderingar som J visade i Florens 1995, avslöjade hans nye chef  i tv 11 september 2001. Var det rent av J som skrivit talet? Ingen aning. Men jag undrar vad han tycker om att landet nu har en afroamerican som president. Kanske tycker han det är helt okey. I J’s värld kanske Barack Obama sorteras in i Harry Belafonte-kategorin –  ”a good black”.