Du utvecklades och får numera alltså en hel uppsättning nya celler vart sjunde år (somliga celltyper är lite snabbare och reproducerar sig var artonde månad eller så). Eftersom celler är små härmapor har dina celler fortfarande mycket gemensamt med dina föräldrars arvsmassa.

Det samma gäller dina föräldrar i förhållande till sina föräldrar som i sin tur bar på arvsmassa från sina föräldrar som bar på arvsmassa… Ända tillbaka till den tid då vi inte var mer än djur som lärt sig stå och gå. Djur som primaterna.
Är det då så underligt att nutidskonsumenten, dvs du och jag, reagerar som djur? Med instinkter som revirtänkande, tävlan mellan hannar om honors gunst, tävlan mellan honor om hannars gunst.

Med en drift att fortplanta sig så stark att den bara kan övervinnas av överlevnadsdriften.
Med en drift att samla på sig mest föda eller sådant som leder till föda.
Med en drift att visa sig från sin allra mest attraktiva sida för att säkra artens fortlevnad.

Vad har då vi som inte djuren har? Jo, ett intellekt som gör att vi kan tänka framåt, samt en artikulationsbefrämjande pharynx. En vad? Jo en luftstrupe där struphuvudet sitter lägre än hos primaterna. En liten detalj bakom struphuvudet som gör att vi kan styra luften genom strupen och framkalla en mängd olika ljud som kan tolkas. Vi har språket.

I övrigt har du och jag till 98% samma arvsmassa som en chimpans. Somliga menar att vår förmåga att känna empati också utgör en skillnad. Men den förmågan verkar inte alla människor besitta, det bekräftas dagligen av nyheterna.
Du och jag är till 98% chimpans, gorilla, orangutang… Futtiga 2% skiljer oss åt från primaterna.

Tänk om du kunde tänka på det nästa gång du blir arg på någon fast hon har rätt och du har fel, rent objektivt sätt. Då skulle du förstå din irrationella reaktion.

Tänk om jag kunde tänka på det på det nästa gång jag blir svartsjuk.

Tänk om du kunde tänka på det nästa gång du vill ha oskyddat sex med en okänd partner.

Tänk om jag kunde tänka på det när jag ska övertyga en annan människa om något.

När vi förstår att vi är djur som främst skiljer oss från övriga djur genom att vi är överlägsna på att kommunicera tack vare språket, då anar vi kanske att nyckeln till framgångsrik kommunikation bygger på följande två huvudteser:
1) Vädja till det djuriska hos människan för det styr över allt annat.
2) Bli vän med språket och gör det till ditt vassaste verktyg.

Med andra ord: Gör som framgångsrika politiker.

Eller kanske förresten, gör inte det.

Svetten flödade över ryggen på mig. ”Det är bara på skoj, det blir jättebra, strax är det din tur, är du nervös?”, gullade prodassistenten. Nervös var inte ordet. Jag var högröd av genans. Snabbt drog jag på mig min svarta Eric Clapton-keps som låg i ICA-kassen. Den hade skyddat mina kvarglömda hårstrån från novemberregnet utanför, nu fick den skyla mitt ansikte från publikens rättmätiga rättegång äver ett sådant klavértramp som komma skulle.

Producentassistenten hade fel, det blev värre. Grottkvinnorna svingade sina valkar i luften och det blev mer av en freak show än något annat. Så direkt upp scenen. Anders började tala, jag gömde mig lite försiktigt bakom hans breda ryggtavla för i det fall ölflaskorna skulle börja hagla genom luften.

Hur kan det bli så här då? Ja, jag är inte utan skuld. Jag trodde att eftersom Balubas proffsiga personal bara bestod av kvinnor, som försäkrade mig att det inte skulle bli något sexistiskt, utan bara ”med glimt i ögat”, och lovat ta bort nakna bröst samt förslaget att vi skulle eskorteras av kvinnor på scen, plus även förslaget att Anders och jag skulle duellera på elgitarrer för publiken.

”Glimt i ögat”?  Baluba eller Babalubas? I förmiddags hade man en utvärdering av tillställningen, jag var inbjuden förstås, men fick avstå då det krockade med att vi skulle signa några sponsoravtal inför Guldägget. Baluba är kanonduktiga och supertrevliga och genomproffsiga. Men det är man på min förra arbetsplats DDB också. Men inte fan slutar DDB’s kunder att säkerställa att brieferna följs. Men det gjorde jag. Mina skuldkänslor över att ha varit medarrangör i en tuttgala består. Deras glimt i ögat blev till mitt hål i huvudet. Någon gång ska jag lära mig att kontrollera mina medmänniskor, någon gång…

Målgruppen för annonsen är bred – näringsliv och samhälle. Idag fick 1000 marknadschefer och ett antal börsbolags-vd:ar samt en skara politiker Byråboken på sitt bord. Byråboken har givits ut under en mängd år. Somliga av oss, där ingår även jag, pläderar för att den skall göras digitalt så att informationen blir mer levande med direktlänkar till byråernas websidor. Vi kommer att landa där, det är jag säker på, men hittills har den gjorts traditionellt med de nackdelar, och för all del, fördelar som det har.

Varför då en annons i traditionellt media, frågar sig några kanske? Jo, därför att det är tveksamt att vi a) skulle nå börsbolags-vd:ar och politiker via twitter, bloggar och facebook. b) vi skulle inte få de reaktioner som strömmat in under dagen. c) det är ett faktum att om du har något viktigt att säga, så säg det där det viktiga sägs.

Fick nyligen höra att en förvånande stor andel av de motioner som röstas igenom i Riksdagen har sitt ursprung på DN Debatt, SvD Brännpunkt m fl. Det är kanske inte förvånande att Systembolaget valt dagspress som huvudmedia för sin opinionsbildning. Deras välgjorda dagspressannonser har starkt bidragit till att de gått från 48 % acceptans av monopolet hos svenska folket till 66 % acceptans. Acceptansen är en förutsättning för att Sverige ska få behålla monopolet (något jag inte är helt övertygad om är bra, men det hör inte hit).

Tidningsläsandet har ju inte gått ner, det är konkurrensen om annonserna som har ökat vilket orsakar problem för tidningsägarna. DN läses av 900.000 människor per dag. DI läses av 400.000. Sammantaget 1,3 miljoner läsare som samma dag ser din annons och som, och detta är ytterst viktigt, VET att över miljonen andra människor har läst samma sak. Det är värden som gäller än idag.

Det intressanta är vad som händer i vår nya värld när man VET att andra har sett vad man själv sett. Man börjar tala med varandra om det, förr bara kring fikaborden men idag på bloggar, i min mailbox (113 mail under de första morgontimmarna!), på twitter, på facebook, sms… Det är här den nya världen befruktar den gamla världen. Ty även den gamla världen innehåller goda värden.

Jag har sagt det många gånger förr: jag är stolt över att få verka i en bransch där ett bord inte är ett bord på ritbordet utan först när det är snickrat, fernissat och står stadigt på fyra ben. The art of doing. Det förefaller som om vi ges allt mindre tid till skapandet eftersom vi måste ägna mer tid åt snackandet.

Klart att vi måste veta i vilken riktning vi ska färdas, men det är när vi alla förväntas bli navigatörer och ingen ges tillräcklig tid till att fylla seglen med vind, ägna sig åt det som gör att vi får fart genom vattnet som jag blir orolig för verksamheten. Min egen såväl som för hela vår industris verksamhet.

Avarterna har knackat på min dörr länge nu. I en krönika i Resumé för sex år sedan berättade jag hur jag förklarade för vd:n för den stora byrån i Melbourne där jag var creative director, skillnaden mellan DDB Melbourne och Paradiset DDB. Volym, sa jag till Andrew, vd:n. DDB Melbourne med drygt hundra anställda levererade en knapp fjärdedel av vad Paradiset DDB hade gjort ett par år tidigare på fyrtio anställda.

Det gjorde inget, menade Andrew, man fick bra betalt för alla administratörer som satt med på möten och ingav trygghet och professionalism. Men Andrew, du kan inte powerpointa oss till att bli det varumärke inom vår industri som vi måste vara för att bli lönsamma, försökte jag. This is how we do it and the clients are happy, slog han ihjäl mig med.

Om kunderna var så nöjda med att vi tog betalt för snack framför handling, hur kom det sig då att så få nya kunder var intresserade av oss? Borde inte alla dessa busglada uppdragsgivare sprida ryktet om vår fantastiska förmåga att skapa övertygande powerpointpresentationer? JA, borde alla skrika i kör, en sådan byrå ska vi ha! Men kören av imponerade kunder var mer lågmäld än fallande nysnö på julafton.

Då kommer jag osökt in på ett ämne som lever parallellt med detta. Varför avsätter vi inte en dag i veckan då vi inte sitter i några som helst möten, inte planerar, inte förbereder, inte svarar i telefon var sjunde minut, inte kollar mailen lika ofta som vi andas, inte gå in på facebook, resumé.se/dagensmedia.se/di.se/youtube/myspace/newsmill… Istället skulle vi ägna en hel dag i veckan åt det som vi faktiskt anlitas för, det som skiljer oss från pratmakarna – vi skulle skapa! Vänta nu, kanske vi skulle säga två dagar i veckan! Två dagar som vi ägnar oss åt arbete istället för att träffas, förbereda och leka. Två dagar åt det som kunderna faktiskt betalar oss för att göra – dvs göra skillnad.

Fortfarande gäller 80/20-regeln i min värld. 20% inspiration och 80% eget skapande. Det är i skapandet, skrivandet som vi kreatörer förlorar oss själva. Tiden står still. Idag har vi vänt på det, säger man mig. 80% seminarier, youtubande, bloggläsande (du är väl off duty just nu?), magasinsbläddrande, trailertittande, nedladdande, dataspelande… och så i bästa fall 20% eget skapande.

Tills den dagen, eller dagarna, kommer återfinns jag bakom tangenterna när mina söner släckt ljuset i pojkrummen, när middagsdisken är avklarad, när tvätten är hängd och dagens möten är blott ekon av ambitioner som i bästa fall utgjort föreberedelser för arbete.

Men som vanligt valde jag att tiga eftersom det skulle bli ord som river ner istället för bygger upp. Jag vill inte vara där, inte befinna mig i den humanistiska härdsmälta som vädjar till människans allra lägsta, mest primitiva egenskaper. Vi bär alla på dem. Mognad i livet handlar i många avseenden om att tygla reptilen inom dig. Den där groteska varelsen som hugger, svassar, intrigerar, ljuger, manipulerar och missbrukar förtroenden.

Förr hade vi religionerna till hjälp. De hotade oss med att vi skulle brinna i helvetet om vi lät reptilerna inom oss kräla upp till ytan. Emellanåt stack de ändå upp sina spottande huggormshuvuden, men den tidens gudfruktande människor tryckte snabbt ner det lilla monstret. Idag när vi har pensionerat gud och djävulen och deras himlar och helveten, har vi öppnat för reptilernas återtåg en masse.

Välutbildade människor med talang inom vitt skilda områden upplever att deras framgång är beroende av andras brist på framgång. Varifrån får vi dessa ”Ha, hoppas det nu går riktigt dåligt för Storåkers (för då går det bättre för oss)”. Eller ”såg du förra veckans Resumé, bara nio stycken annonser i hela tidningen, nu måste väl ändå Bonniers tröttna på Viggo”.

Det hela bottnar som vanligt i dåligt självförtroende. I rädsla över att bli omkörd, inte räcka till, kanske att inte kunna försörja sina barn och sig själv, tappa fotfästet och bli en sorglig jävel.

Men om det finns någon lag som styr över oss, så är det sannolikt den motsatta. Att ju mer gott du gör och säger, desto bättre går det för dig. Nej, det är inte att lägga ansvaret för framgången på en högre makt. Det är att lägga ansvaret på den enda du känner som du kan påverka på riktigt – dig själv. Genom att uppträda anständigt mot dem som omger dig, erhåller du en förstärkt självkänsla. När du har gjort detta ett antal tillfällen kan det bli till den vana som gör att reptilen kvävs därinne. Det lär ta sin tid. Det tog mig sju månader. Sju månader vid en mycket lång strand.

Olyckan i en av Vemdalens skidbackar strax innan vi flyttade till Australien, gav mig en helt och hållet söndertrasad disk och en permanent nervskada. Två år av helvetessmärtor. Har du varit hos tandläkaren och känt när han borrar i en nerv och bedövningen inte räckt till? Tänk dig samma smärta fanns upphöjt till två och i benet. När den kom, hände det att jag förlorade medvetandet. Om det var svårt att jobba? Självklart, men det fanns inte mycket till val. Men det fanns starka smärtstillande tabletter. Alldeles för starka.

När jag slutat på DDB i Melbourne hade vi sju månader kvar innan vi skulle återvända till Sverige. Vi lämnade Melbourne för vårt beachhouse i Noosa, ett par timmar norr om Brisbane i det subtropiska Queensland. Pojkarna hade lämnat den fina privatskolan i Melbourne och gick i enkel state school där somliga barn inte hade något hem utan sov i bilar. Här började min rehabilitering.

Vårt beachhouse som vi ägt i åtskilliga år var enkelt men hysteriskt vackert beläget 150 meter från Stilla Havets dundrande vågor. Intill låg Noosa National Park med vandringsleder genom tropisk regnskog, höga palmer, öppna gräslandskap och klippstigar som bar vandrarens blick över havets horisont. Här och var en bänk av drivved att vila på, med trä som blästrats till grått silver av sand och saltvatten och torkats av tusen solstrålars handduk.

Det började med en kilometer, nåja en halv då, om dagen. Sedan ökade jag på alltefter veckorna passerade; en kilometer blev två, blev tre, fyra, fem… Jag hade brutit mig en vandringsstav i regnskogen. Bandana runt huvudet så att inte svetten rann ner i ögonen. Två vattenflaskor i bältet och hikingskor.

Vad gör man under vandringsturer som dessa? Tänker, funderar kring hur det blev som det blev. Hur man valde att teama upp med den sköne tokskallen Jocke Jonason och Stefan Öström istället för att bli kompanjon i den där malmöbyrån som väntade. Hur man slet om nätterna för att skriva annonserna som skulle vinna guldägg men som bara i undantagsfall gjorde det. Alla fighterna med kompanjoner, kunder och… Resumé och Quo Vadis som den andra branschtidningen hette på 90-talet.

All denna ilska, all denna energi som gick åt till att bli arg, att skriva rakbladsvassa krönikor vars elaka exakthet måste ha fått flera medmänniskor att fälla en tyst tår mot kudden när lamporna släckts. Det var aldrig opåkallat, vi kände oss utsatta, ifrågasatta, sparkade på och jag gick i svaromål med giftnål i blyertspennan och sparkade tillbaks med välriktade skrevsparkar, rev upp sår med verbala hullingförsedda harpuner och fick ryggdunk av dem som gillade att se på när andra misshandlades. Reptilen inom mig göddes och växte och växte. Givetvis kröp den tillbaka i sin håla efter attackerna, men den fanns där redo, alltid färdig till språng och hugg.  Tills jag började vandra i regnskogen ovan stranden och klipporna.

För vad som hände var att ju längre jag vandrade, desto mer avtog smärtorna. Ju mer smärtorna avtog desto gladare blev jag. Ju gladare jag blev desto konstigare föreföll giftreptilernas commandoattacker. Och jag minns hur jag kände tacksamhet mot min kompanjon Stefan Öström som en gång stoppade en artikel som skulle ha fullkomligt krossat Carin Fredlunds organiserande av en förening med namnet Respekt där medlemmarna uppmanades vara uppmärksamma och tipsa Respekt om reklam som var våldsidoliserande. Metoderna påminde alltför väl om de som användes av Hitlerjugend där barnen avkrävdes att vara misstänksamma mot sina anhöriga och ange dem vid minsta misstanke.

Carin Fredlunds Respekt var nog vilsna i sin moralistiska iver, men de förtjänade inte att bli föremål för min inre reptil. De gjorde något av uppriktig övertygelse och en pungspark på dem hade gjort världen fulare.

Jag fortsatte att vandra. Ofta slutade jag turerna vid min lokala surfclub med utsikt över stranden. En kall öl, aldrig mer än en, rann ofta ner innan det lilla blocket och blyertspennan kom fram.

I enkla strofer föddes ett antal, vad ska man kalla dem, förhållningssätt till livet. Någon mer esoterisk orienterad individ skulle kanske ha kallat dem för gudomligheter. Kanske är det bara så enkelt att när du gjort dig fri från reptilens föroreningar, från den sinnenas slagg som benämns skvaller, intrigerande och illojalitet, uppstår sann frihet att vara den du egentligen vill vara. För du vill inte vara en reptil, en huggorm, en spottande salamander…

De här stroferna, förhållningssätten finns i en liten anteckningsbok av billigaste skinn. Emellanåt bläddrar jag i den och försöker återuppleva tillkomsten av dem. Det är svårt för att inte säga mycket svårt. I december återvänder jag till regnskogen där vid stranden och klipporna. Kanske uppstår där nya strofer. Då kommer den man som återvänder efter julledigheten att vara renad igen. Och reptilen ska svälta djupt nere i sin håla.

Det finns knappt någon svartklädd 25-åring med piercing upp till pannbenet, som inte kan sin Matisse, sin Giacometti, sin Rauschenberg, sin Rotko, därför att konstens historia är även deras historia. Kulturen skapas av att vi lägger byggstenar på byggstenar. Man vet att man tar vid där någon annan slutat. Känner man inte sin historia, sin kultur, utsätter man sig även för risken att man inte bygger vidare, utan börjar på en lägre nivå, eller gör samma saker som redan gjorts.

Musiken likaså. Det finns ett nytt band i Stockholm som börjar få sig ett namn.  De kallar sig Sonjagon (deras debut-cd finns ute nu). De bryter ny mark med sin musik  som jag inte kan finna en benämning för, men den påminner om något jag minns från ett australiensiskt kultband som hette The Triffids vars Born Sandy Devotional blev en megaförsäljningssuccé…i Sverige för tjugo år sedan. Vi såg dem i Moderna Muséets trädgård, Lars Baecklund (Åkestam Holst/Graphic Laundry) och Johan Fredlund (Häger Fredlund) och jag. Jocke Jonason var säkert med, det brukade han vara på den tiden. Sonjagon bygger nytt där man anar dofter av ett garagestökigt U2, Daniel Lanois-malande gitarr och ett drumdriv som jag aldrig hört maken till någon annanstans. När den uberbegåvade trummisen/gitarristen i bandet, Jacob Douglas, får frågan säger han. ”Det avtryck The Beatles lämnat är för evigt, vi har bara tagit vid där andra slutat”.

Att visa Art & Copy är ett steg att vidga förståelsen för var i byggnationen vi befinner oss. Den kreativa reklamens superfarsa, Bill Bernbach, ska ha äran av att vi arbetar i team, att kreatörerna fått uppskattning och för att ha fått oss att lita till människans intelligens.

Vi talade med Mary Warlick, exekutiv producent av Art & Copy, när hon var här förra veckan. Ambitionen är att göra ytterligare en film där man är mer nutida, där den digitala revolutionen finns med. Men det får bli senare, när vi fått perspektiv på digitaliseringen av vår industri. Det är som sagt, svårt att ha facit på vad saker de facto uträttat innan man givits tidens perspektiv på händelserna. Det är först då man ser konsekvenserna. Innan dess rör sig all rapportering om förmodanden och, i sämsta fall, om rena gissningar.

När du ser filmen, studera George Lois närmare. Han var i Stockholm i mitten av 80-talet och höll ett miniseminarium. Kvällen slutade med att jag fick en personlig föreläsning i baren intill Södra Teatern vid Mosebacke Torg i Stockholm. Jag minns hans avskedsord när baren stängde: ”Kid, you don’t know shit, but come and work for me in New York. If you’re good you’ll thank me for the rest of your life, if you are no good, you’ll be a miserable son of a bitch. Got it?”

Hade man inte varit så lycklig över att just ha landat ett uselt betalt juniorcopywriterjobb hos den då ultrahippa byrån Alinder & Co, kanske man hade varit… eh…a miserable son of a bitch.

Du vet hur det är. Vi ikläder oss en skrud av ambition och driv bara för att upptäcka att förändringen tar sig den tid den behöver. Tillåter vi den inte att avgöra sitt eget tempo, straffar processen oss med att rinna ut i sanden. Ingen mäktar med. Har vi inte sett för många storslagna projekt göra just det? Det är inte idéer det råder brist på, det är genomförandet som är den rara blomman i gläntan. Välj dina slag, grabben. Fokusera. Jag följer denna urgamla insikt och vad händer? Arga röster säger varför gör du inte ditt och datt och varför inte dutt? Men vi har ingen annan väg att gå. De arga får bli förbannat ursinniga. En klok kvinna sade mig ”du kan ägna ett helt yrkesliv åt att göra allt du måste göra innan du tar itu med det viktiga”. (Tack, Annica på JVD!)

Idag var Max Apéria, byråvalsrådgivaren från Sveriges Annonsörer, och jag i Göteborg och presenterade de nya pitchrekommendationerna som vi utformat med Sveriges Annonsörer. Valentin & Byhr ställde generöst upp med sina lokaler och närmare femtio personer från byråer och uppdragsgivare hade infunnit sig. Det märks att vi är på rätt väg i vårt utökade samarbete med SA. Om det förr fanns ett skyttegravsbeteende mellan organisationerna, är dörrarna nu öppna. Dialog och samtal, givande och tagande utgör numera våra guidelines. Vi delar ju en mission: att föra upp kommunikationen högre i värdekedjan inom näringsliv och samhälle. Pitchrekommendationerna utgör bara en början. Snart utses 100-wattaren och vi är för första gången med som medarrangör sida vid sida med SA. Det kommer att vara till gagn för våra medlemsbyråer.

Malmö ikväll. Vi tog en öl ikväll efter att vi checkat in, Max och jag. Talade förvånansvärt lite om de fem-sex åren vi arbetade tillsammans på Paradiset DDB. Max har ett hälsosamt fokus på här och nu. Man mår bra av ett dylikt förhållningssätt, inte tu tal om den saken.

Imorgon möter vi sydsverige med våra pitchrekommendationer på Hilanders i nya fräscha Västra Hamnen i Malmö.

Imorgon kväll kommer Hans från Brisbane till oss i Stockholm. En gammal vän som for till Australien 1984 för att övervara en gemensam väns bröllop och blev kvar. En gammal pappa i Luleå kommer att fälla stora glädjetårar när sonen återvänder, om än för en vecka. Tänk på det när du tycker dina barn är skrikiga, jobbiga, stöddiga – att det kanske kommer en dag när de valt ett liv på andra sidan jordklotet. I Hans fall blev det ett gott liv därborta, vilket utgöt en tröst för pappa Rune i Luleå. Men som han längtat efter sin pojk genom kalla vintrar och myggiga somrar. Några besök har det blivit i landet downunder, men numera orkar inte pappa några resor. Ögonen bär åldrandets svaga gula hinna och undran över om avskedet vid Kallax blir det sista, kommer att vila som ett täcke över veckan i Hasses hometown.

Den här morgonen öppnade reservnyckeln till brorsans lägenhet mina ögon för reklam i en form som inte lät sig betraktas genom en nikonlins. Bland köksbordets smulor låg en bok uppslagen. Medan mjölken kylde det nescaféuppblandade vattnet bjöd rubriken i boken in till en dittills okänd värld  som skulle komma att forma mitt liv i en utsträckning jag aldrig vågat drömma om. ”Kom och sätt dig vid min skrivmaskin”, läste ögonen.

”Kom och sätt dig vid min skrivmaskin” gav säkert hundratals av oss, på ett om än inställsamt vis, lusten att bli copywriters. Den här morgonen övergavs två års fotograferande, jobb på labb, till förmån för RMI Berghs kvällskurs i information med copywriting. Det fanns ingen annan väg. Det var samma känsla som när Tom Petty hörde The Beatles: ”this was it, there was no other way”.

Det gick ganska bra. Utom på en punkt, som kommer till mig denna julikväll i Princeton, New Jersey när jag nyss läst om Jan Cederquists bortgång: Jag hann aldrig tacka Jan för att han förde in mig, dig, oss på denna bana. Jag hann aldrig ens tala med honom.

Så sent som för ett par månader sedan hade jag ett samtal med Lars Hall om detta att jag skulle vilja etablera en kontakt med Jan. Som färsk vd för Reklamförbundet skulle det för första gången falla sig naturligt. Tidigare hade det varit… ja, Paradiset som byrån hette som jag fick vara med om att skapa, gav upphov till hård kritik från flera håll. Hall & Cederquist eldade på under den kritiken, som ibland var berättigad, ibland mindre så. Somliga av våra anställda som Linus Karlsson och Ola Gatby, kanonbegåvade copywriters med bakgrund på H & C, kände sannolikt ett visst obehag över att vara sedda som parasiter på en moralisk nivå som inte låg maskar långt efter.

Men det var då. Så många gånger som jag sagt mig själv att jag skulle söka upp Jan Cederquist och samtala med honom. Här fanns fler beröringspunkter utöver reklamen; detta var tydligt. Men ödet ville annorlunda. Även så annorlunda att min storebror blev fotograf och jag blev copywriter.

Det är ett ofrånkomligt faktum att mötet med Jan Cederquists sidor i boken Ord till salu den där mjölksura morgonen för tjugonio år sedan, gav mig det yrkesliv jag behövde. Tacksamhet är ett för litet ord i sammmanhanget. Jo, en sak till: Jan skrev då, i Ord till salu, att det fanns ett sammanhang mellan att spela ett instrument och att skriva. Det gjorde intryck på mig som gitarrist då. Ännu mer ikväll när jag lyssnar på min 13-årings gitarrspel; musik som jag inte själv föredrar, men ödmjukt inser att det finns ett uppenbart värde i.

Allt skapande har ett värde. Människans raison d´etre är att skapa och återskapa. Så enkelt är det. Och så svårt är det. Imorgon träffar jag Linus och vi kommer att stämma gitarren i öppet E och spela en blues på hans front porch i Tarrytown för hans gamle chef och vår gemensamme inspiratör; han som upprätthöll balansen i alla sina texter, han som tycktes se en mening i alla tillfälligheter som formar våra liv. The sweetness of sour milk blir titeln på Jan’s blues. Om inget annat bättre dyker upp.

Idag den 1 juli blev vi juridiskt sett Sveriges Kommunikationsbyråer. (”nya” förbundet lanseras under september). Här ryms eventbyråer, pr-byråer, mediabyråer, designbyråer, digitala byråer, reklambyråer… Varför ska dessa tillhöra ett förbund?
Därför att vi i vår bransch är små och utsatta flugskitar jämfört med våra uppdragsgivare.
Därför att vi är ifrågsatta av samhället och ensamma inte har skuggan av en chans att stå emot klåfingriga lagstiftare.
När någon ställer frågan, och det händer även om det inte är så ofta, ”vad gör förbundet för min byrå?”, blir mitt svar
att vi kan hjälpa dig med en hel del, men främst kan vi bana väg för den industri som din byrå är verksam inom.

Och det, kan du inte göra själv. Du kan inte själv föra talan för den stora affärsnytta och därmed samhällsnytta
som landets skickligaste kommunikationsbyråer skapar. Du kan inte agera remissinstans. Du kan inte vara en
representant för världens mäktigaste tävlingar som Cannes Lions och Eurobest. Du kan inte förhandla fram
gemensamma avtal med landets största organisation för annonsörer till båda parters nytta.
Men du kan bidra till att det faktiskt kan ske genom att vara medlem.
När min egen byrå betraktades som en av landets mest framgångsrika (och kaxigaste), fanns det hos oss röster som
menade att vi inte skulle vara med i förbundet. Under en tid kände vi av vad utanförskapet innebar,
och upplevelsen av att kapitalisera på andras ansträngningar utan att själv bidraga, var långt ifrån behaglig.

Men detta är bara ord. Vi är en industri som kännetecknas av att vi sätter action före ambition.
Vi GÖR saker! För kreativa människor är t ex ett möte inte arbete utan endast förberedelser för arbetet.
Att Sveriges Kommunikationsbyråer uträttar saker kommer att märkas direkt.

Här är fem exempel ur agendan för ditt nya förbund:

1. Namnbyte. En ny plattform att argumentera utifrån. Som omfattar ”ny” industri som omsatte över 60 miljarder förra året.
2. Certifiering. Vår industri behöver hamna högre i värdekedjan. En certifiering ger klara besked om att man är en utbildad, kunnig, ansvarstagande och seriös
byrå. Vi kommer att i alla forum, till alla intressenter, från offentliga upphandlare till stora kommersiella uppdragsgivare, förklara och tydliggöra nyttan av att välja en Certifierad medlem av Sveriges Kommunikationsbyråer. Under augusti tillsätts arbetsgruppen som ska utarbeta kriterierna för certifieringen.
3. Svensk kommunikation fungerar. I början av augusti går det ut en förfrågan till medlemsbyråerna: vi söker efter bra case som belyser affärsnyttan av er kreativitet. Casen presenteras efter den pedagogiska modellen problem – lösning – resultat. Vi kommer även att visa hur mediabyråer, reklambyråer, pr-byråer, designbyråer kan samarbeta i uppdrag. Casen sätts samman till en omfattande presentation av lysande svensk kommunikation som kommer att uppföras för näringsliv, samhälle och andra intressenter. Därutöver kommer våra medlemmars case att läggas ut på webben. Aldrig tidigare har det gjorts en sådan här presentation där ingen enskild byrå argumenterar för sig, utan en stor organisation visar upp en hel industri genom sina medlemmars case – konkret, tydligt och underhållande.
4. Vi utökar kraftigt vår HR-rådgivning för medlemsbyråer. Idag har vi en mycket uppskattad juridisk rådgivning. Vid sidan om den kommer att erbjudas högkompetent HR-rådgivning där erfarenhet från kommunikationsbyråers specifika frågor finns.
5. Vi ökar på samarbetet med skolorna som levererar arbetskraft och talang till byråerna.
Tillsammans med skolorna ska vi driva projekt som syftar till att öka mångfalden och jämställdheten inom kommunikationsindustrin. Vi behöver i gärning visa att vi begriper den tid och det samhälle vi verkar inom.

Det är en helt ny typ av kommunikationsbyråer som nu växer fram.
Vill man vara med och utvidga sin egen byrås spelplan, ska man vara med i Sveriges Kommunikationsbyråer.

Så tycker jag. Och du?