Idag har jag haft möten men ikväll har jag arbetat.

När dagen var över, när min gode vän projektledaren släckt lampan och gått hem till fiskpinnar och bolibompa och innebandyn, då gick copywritern på sitt andra skift. När allt var sagt och avgjort, analyserat, klubbat och bestämt återstod bara att skapa det vi enats om i alla dessa möten.

Jag har sagt det många gånger förr: jag är stolt över att få verka i en bransch där ett bord inte är ett bord på ritbordet utan först när det är snickrat, fernissat och står stadigt på fyra ben. The art of doing. Det förefaller som om vi ges allt mindre tid till skapandet eftersom vi måste ägna mer tid åt snackandet.

Klart att vi måste veta i vilken riktning vi ska färdas, men det är när vi alla förväntas bli navigatörer och ingen ges tillräcklig tid till att fylla seglen med vind, ägna sig åt det som gör att vi får fart genom vattnet som jag blir orolig för verksamheten. Min egen såväl som för hela vår industris verksamhet.

Avarterna har knackat på min dörr länge nu. I en krönika i Resumé för sex år sedan berättade jag hur jag förklarade för vd:n för den stora byrån i Melbourne där jag var creative director, skillnaden mellan DDB Melbourne och Paradiset DDB. Volym, sa jag till Andrew, vd:n. DDB Melbourne med drygt hundra anställda levererade en knapp fjärdedel av vad Paradiset DDB hade gjort ett par år tidigare på fyrtio anställda.

Det gjorde inget, menade Andrew, man fick bra betalt för alla administratörer som satt med på möten och ingav trygghet och professionalism. Men Andrew, du kan inte powerpointa oss till att bli det varumärke inom vår industri som vi måste vara för att bli lönsamma, försökte jag. This is how we do it and the clients are happy, slog han ihjäl mig med.

Om kunderna var så nöjda med att vi tog betalt för snack framför handling, hur kom det sig då att så få nya kunder var intresserade av oss? Borde inte alla dessa busglada uppdragsgivare sprida ryktet om vår fantastiska förmåga att skapa övertygande powerpointpresentationer? JA, borde alla skrika i kör, en sådan byrå ska vi ha! Men kören av imponerade kunder var mer lågmäld än fallande nysnö på julafton.

Då kommer jag osökt in på ett ämne som lever parallellt med detta. Varför avsätter vi inte en dag i veckan då vi inte sitter i några som helst möten, inte planerar, inte förbereder, inte svarar i telefon var sjunde minut, inte kollar mailen lika ofta som vi andas, inte gå in på facebook, resumé.se/dagensmedia.se/di.se/youtube/myspace/newsmill… Istället skulle vi ägna en hel dag i veckan åt det som vi faktiskt anlitas för, det som skiljer oss från pratmakarna – vi skulle skapa! Vänta nu, kanske vi skulle säga två dagar i veckan! Två dagar som vi ägnar oss åt arbete istället för att träffas, förbereda och leka. Två dagar åt det som kunderna faktiskt betalar oss för att göra – dvs göra skillnad.

Fortfarande gäller 80/20-regeln i min värld. 20% inspiration och 80% eget skapande. Det är i skapandet, skrivandet som vi kreatörer förlorar oss själva. Tiden står still. Idag har vi vänt på det, säger man mig. 80% seminarier, youtubande, bloggläsande (du är väl off duty just nu?), magasinsbläddrande, trailertittande, nedladdande, dataspelande… och så i bästa fall 20% eget skapande.

Tills den dagen, eller dagarna, kommer återfinns jag bakom tangenterna när mina söner släckt ljuset i pojkrummen, när middagsdisken är avklarad, när tvätten är hängd och dagens möten är blott ekon av ambitioner som i bästa fall utgjort föreberedelser för arbete.