Resumé och reptilen inom oss.

När jag fick jobbet på Sveriges Reklamförbund i våras var det någon som kallade mig föredetting med hänvisning till att jag inte vunnit något stort pris i Sverige sedan 2002. Jag kunde ha sagt att de är få, om några, kampanjer utanför Sverige som tävlar i Guldägget och att det hängde samman med att jag arbetade i Australien 2003-2005 och att…

Men som vanligt valde jag att tiga eftersom det skulle bli ord som river ner istället för bygger upp. Jag vill inte vara där, inte befinna mig i den humanistiska härdsmälta som vädjar till människans allra lägsta, mest primitiva egenskaper. Vi bär alla på dem. Mognad i livet handlar i många avseenden om att tygla reptilen inom dig. Den där groteska varelsen som hugger, svassar, intrigerar, ljuger, manipulerar och missbrukar förtroenden.

Förr hade vi religionerna till hjälp. De hotade oss med att vi skulle brinna i helvetet om vi lät reptilerna inom oss kräla upp till ytan. Emellanåt stack de ändå upp sina spottande huggormshuvuden, men den tidens gudfruktande människor tryckte snabbt ner det lilla monstret. Idag när vi har pensionerat gud och djävulen och deras himlar och helveten, har vi öppnat för reptilernas återtåg en masse.

Välutbildade människor med talang inom vitt skilda områden upplever att deras framgång är beroende av andras brist på framgång. Varifrån får vi dessa “Ha, hoppas det nu går riktigt dåligt för Storåkers (för då går det bättre för oss)”. Eller “såg du förra veckans Resumé, bara nio stycken annonser i hela tidningen, nu måste väl ändå Bonniers tröttna på Viggo”.

Det hela bottnar som vanligt i dåligt självförtroende. I rädsla över att bli omkörd, inte räcka till, kanske att inte kunna försörja sina barn och sig själv, tappa fotfästet och bli en sorglig jävel.

Men om det finns någon lag som styr över oss, så är det sannolikt den motsatta. Att ju mer gott du gör och säger, desto bättre går det för dig. Nej, det är inte att lägga ansvaret för framgången på en högre makt. Det är att lägga ansvaret på den enda du känner som du kan påverka på riktigt – dig själv. Genom att uppträda anständigt mot dem som omger dig, erhåller du en förstärkt självkänsla. När du har gjort detta ett antal tillfällen kan det bli till den vana som gör att reptilen kvävs därinne. Det lär ta sin tid. Det tog mig sju månader. Sju månader vid en mycket lång strand.

Olyckan i en av Vemdalens skidbackar strax innan vi flyttade till Australien, gav mig en helt och hållet söndertrasad disk och en permanent nervskada. Två år av helvetessmärtor. Har du varit hos tandläkaren och känt när han borrar i en nerv och bedövningen inte räckt till? Tänk dig samma smärta fanns upphöjt till två och i benet. När den kom, hände det att jag förlorade medvetandet. Om det var svårt att jobba? Självklart, men det fanns inte mycket till val. Men det fanns starka smärtstillande tabletter. Alldeles för starka.

När jag slutat på DDB i Melbourne hade vi sju månader kvar innan vi skulle återvända till Sverige. Vi lämnade Melbourne för vårt beachhouse i Noosa, ett par timmar norr om Brisbane i det subtropiska Queensland. Pojkarna hade lämnat den fina privatskolan i Melbourne och gick i enkel state school där somliga barn inte hade något hem utan sov i bilar. Här började min rehabilitering.

Vårt beachhouse som vi ägt i åtskilliga år var enkelt men hysteriskt vackert beläget 150 meter från Stilla Havets dundrande vågor. Intill låg Noosa National Park med vandringsleder genom tropisk regnskog, höga palmer, öppna gräslandskap och klippstigar som bar vandrarens blick över havets horisont. Här och var en bänk av drivved att vila på, med trä som blästrats till grått silver av sand och saltvatten och torkats av tusen solstrålars handduk.

Det började med en kilometer, nåja en halv då, om dagen. Sedan ökade jag på alltefter veckorna passerade; en kilometer blev två, blev tre, fyra, fem… Jag hade brutit mig en vandringsstav i regnskogen. Bandana runt huvudet så att inte svetten rann ner i ögonen. Två vattenflaskor i bältet och hikingskor.

Vad gör man under vandringsturer som dessa? Tänker, funderar kring hur det blev som det blev. Hur man valde att teama upp med den sköne tokskallen Jocke Jonason och Stefan Öström istället för att bli kompanjon i den där malmöbyrån som väntade. Hur man slet om nätterna för att skriva annonserna som skulle vinna guldägg men som bara i undantagsfall gjorde det. Alla fighterna med kompanjoner, kunder och… Resumé och Quo Vadis som den andra branschtidningen hette på 90-talet.

All denna ilska, all denna energi som gick åt till att bli arg, att skriva rakbladsvassa krönikor vars elaka exakthet måste ha fått flera medmänniskor att fälla en tyst tår mot kudden när lamporna släckts. Det var aldrig opåkallat, vi kände oss utsatta, ifrågasatta, sparkade på och jag gick i svaromål med giftnål i blyertspennan och sparkade tillbaks med välriktade skrevsparkar, rev upp sår med verbala hullingförsedda harpuner och fick ryggdunk av dem som gillade att se på när andra misshandlades. Reptilen inom mig göddes och växte och växte. Givetvis kröp den tillbaka i sin håla efter attackerna, men den fanns där redo, alltid färdig till språng och hugg.  Tills jag började vandra i regnskogen ovan stranden och klipporna.

För vad som hände var att ju längre jag vandrade, desto mer avtog smärtorna. Ju mer smärtorna avtog desto gladare blev jag. Ju gladare jag blev desto konstigare föreföll giftreptilernas commandoattacker. Och jag minns hur jag kände tacksamhet mot min kompanjon Stefan Öström som en gång stoppade en artikel som skulle ha fullkomligt krossat Carin Fredlunds organiserande av en förening med namnet Respekt där medlemmarna uppmanades vara uppmärksamma och tipsa Respekt om reklam som var våldsidoliserande. Metoderna påminde alltför väl om de som användes av Hitlerjugend där barnen avkrävdes att vara misstänksamma mot sina anhöriga och ange dem vid minsta misstanke.

Carin Fredlunds Respekt var nog vilsna i sin moralistiska iver, men de förtjänade inte att bli föremål för min inre reptil. De gjorde något av uppriktig övertygelse och en pungspark på dem hade gjort världen fulare.

Jag fortsatte att vandra. Ofta slutade jag turerna vid min lokala surfclub med utsikt över stranden. En kall öl, aldrig mer än en, rann ofta ner innan det lilla blocket och blyertspennan kom fram.

I enkla strofer föddes ett antal, vad ska man kalla dem, förhållningssätt till livet. Någon mer esoterisk orienterad individ skulle kanske ha kallat dem för gudomligheter. Kanske är det bara så enkelt att när du gjort dig fri från reptilens föroreningar, från den sinnenas slagg som benämns skvaller, intrigerande och illojalitet, uppstår sann frihet att vara den du egentligen vill vara. För du vill inte vara en reptil, en huggorm, en spottande salamander…

De här stroferna, förhållningssätten finns i en liten anteckningsbok av billigaste skinn. Emellanåt bläddrar jag i den och försöker återuppleva tillkomsten av dem. Det är svårt för att inte säga mycket svårt. I december återvänder jag till regnskogen där vid stranden och klipporna. Kanske uppstår där nya strofer. Då kommer den man som återvänder efter julledigheten att vara renad igen. Och reptilen ska svälta djupt nere i sin håla.