Art & Copy; din och min historia.

Vi vinkade adjö av Reklamförbundet och bland det första vi gör under en höst fylld av nya händelser för det nya förbundet, är att tillsammans med vår samarbetspartner Citypaketet, visa en film med namnet Art & Copy som är en dokumentär om…reklam. Klassisk sådan. Är det så smart? Absolut. Jag undrar ofta vad det är som gör att reklamfolket under det senaste decenniet börja förhålla sig ointresserat av sin egen historia. Jag gör jämförelsen med konstnärer.

Det finns knappt någon svartklädd 25-åring med piercing upp till pannbenet, som inte kan sin Matisse, sin Giacometti, sin Rauschenberg, sin Rotko, därför att konstens historia är även deras historia. Kulturen skapas av att vi lägger byggstenar på byggstenar. Man vet att man tar vid där någon annan slutat. Känner man inte sin historia, sin kultur, utsätter man sig även för risken att man inte bygger vidare, utan börjar på en lägre nivå, eller gör samma saker som redan gjorts.

Musiken likaså. Det finns ett nytt band i Stockholm som börjar få sig ett namn.  De kallar sig Sonjagon (deras debut-cd finns ute nu). De bryter ny mark med sin musik  som jag inte kan finna en benämning för, men den påminner om något jag minns från ett australiensiskt kultband som hette The Triffids vars Born Sandy Devotional blev en megaförsäljningssuccé…i Sverige för tjugo år sedan. Vi såg dem i Moderna Muséets trädgård, Lars Baecklund (Åkestam Holst/Graphic Laundry) och Johan Fredlund (Häger Fredlund) och jag. Jocke Jonason var säkert med, det brukade han vara på den tiden. Sonjagon bygger nytt där man anar dofter av ett garagestökigt U2, Daniel Lanois-malande gitarr och ett drumdriv som jag aldrig hört maken till någon annanstans. När den uberbegåvade trummisen/gitarristen i bandet, Jacob Douglas, får frågan säger han. “Det avtryck The Beatles lämnat är för evigt, vi har bara tagit vid där andra slutat”.

Att visa Art & Copy är ett steg att vidga förståelsen för var i byggnationen vi befinner oss. Den kreativa reklamens superfarsa, Bill Bernbach, ska ha äran av att vi arbetar i team, att kreatörerna fått uppskattning och för att ha fått oss att lita till människans intelligens.

Vi talade med Mary Warlick, exekutiv producent av Art & Copy, när hon var här förra veckan. Ambitionen är att göra ytterligare en film där man är mer nutida, där den digitala revolutionen finns med. Men det får bli senare, när vi fått perspektiv på digitaliseringen av vår industri. Det är som sagt, svårt att ha facit på vad saker de facto uträttat innan man givits tidens perspektiv på händelserna. Det är först då man ser konsekvenserna. Innan dess rör sig all rapportering om förmodanden och, i sämsta fall, om rena gissningar.

När du ser filmen, studera George Lois närmare. Han var i Stockholm i mitten av 80-talet och höll ett miniseminarium. Kvällen slutade med att jag fick en personlig föreläsning i baren intill Södra Teatern vid Mosebacke Torg i Stockholm. Jag minns hans avskedsord när baren stängde: “Kid, you don’t know shit, but come and work for me in New York. If you’re good you’ll thank me for the rest of your life, if you are no good, you’ll be a miserable son of a bitch. Got it?”

Hade man inte varit så lycklig över att just ha landat ett uselt betalt juniorcopywriterjobb hos den då ultrahippa byrån Alinder & Co, kanske man hade varit… eh…a miserable son of a bitch.