Idag har jag haft möten men ikväll har jag arbetat.

När dagen var över, när min gode vän projektledaren släckt lampan och gått hem till fiskpinnar och bolibompa och innebandyn, då gick copywritern på sitt andra skift. När allt var sagt och avgjort, analyserat, klubbat och bestämt återstod bara att skapa det vi enats om i alla dessa möten.

Jag har sagt det många gånger förr: jag är stolt över att få verka i en bransch där ett bord inte är ett bord på ritbordet utan först när det är snickrat, fernissat och står stadigt på fyra ben. The art of doing. Det förefaller som om vi ges allt mindre tid till skapandet eftersom vi måste ägna mer tid åt snackandet.

Klart att vi måste veta i vilken riktning vi ska färdas, men det är när vi alla förväntas bli navigatörer och ingen ges tillräcklig tid till att fylla seglen med vind, ägna sig åt det som gör att vi får fart genom vattnet som jag blir orolig för verksamheten. Min egen såväl som för hela vår industris verksamhet.

Avarterna har knackat på min dörr länge nu. I en krönika i Resumé för sex år sedan berättade jag hur jag förklarade för vd:n för den stora byrån i Melbourne där jag var creative director, skillnaden mellan DDB Melbourne och Paradiset DDB. Volym, sa jag till Andrew, vd:n. DDB Melbourne med drygt hundra anställda levererade en knapp fjärdedel av vad Paradiset DDB hade gjort ett par år tidigare på fyrtio anställda.

Det gjorde inget, menade Andrew, man fick bra betalt för alla administratörer som satt med på möten och ingav trygghet och professionalism. Men Andrew, du kan inte powerpointa oss till att bli det varumärke inom vår industri som vi måste vara för att bli lönsamma, försökte jag. This is how we do it and the clients are happy, slog han ihjäl mig med.

Om kunderna var så nöjda med att vi tog betalt för snack framför handling, hur kom det sig då att så få nya kunder var intresserade av oss? Borde inte alla dessa busglada uppdragsgivare sprida ryktet om vår fantastiska förmåga att skapa övertygande powerpointpresentationer? JA, borde alla skrika i kör, en sådan byrå ska vi ha! Men kören av imponerade kunder var mer lågmäld än fallande nysnö på julafton.

Då kommer jag osökt in på ett ämne som lever parallellt med detta. Varför avsätter vi inte en dag i veckan då vi inte sitter i några som helst möten, inte planerar, inte förbereder, inte svarar i telefon var sjunde minut, inte kollar mailen lika ofta som vi andas, inte gå in på facebook, resumé.se/dagensmedia.se/di.se/youtube/myspace/newsmill… Istället skulle vi ägna en hel dag i veckan åt det som vi faktiskt anlitas för, det som skiljer oss från pratmakarna – vi skulle skapa! Vänta nu, kanske vi skulle säga två dagar i veckan! Två dagar som vi ägnar oss åt arbete istället för att träffas, förbereda och leka. Två dagar åt det som kunderna faktiskt betalar oss för att göra – dvs göra skillnad.

Fortfarande gäller 80/20-regeln i min värld. 20% inspiration och 80% eget skapande. Det är i skapandet, skrivandet som vi kreatörer förlorar oss själva. Tiden står still. Idag har vi vänt på det, säger man mig. 80% seminarier, youtubande, bloggläsande (du är väl off duty just nu?), magasinsbläddrande, trailertittande, nedladdande, dataspelande… och så i bästa fall 20% eget skapande.

Tills den dagen, eller dagarna, kommer återfinns jag bakom tangenterna när mina söner släckt ljuset i pojkrummen, när middagsdisken är avklarad, när tvätten är hängd och dagens möten är blott ekon av ambitioner som i bästa fall utgjort föreberedelser för arbete.

Resumé och reptilen inom oss.

När jag fick jobbet på Sveriges Reklamförbund i våras var det någon som kallade mig föredetting med hänvisning till att jag inte vunnit något stort pris i Sverige sedan 2002. Jag kunde ha sagt att de är få, om några, kampanjer utanför Sverige som tävlar i Guldägget och att det hängde samman med att jag arbetade i Australien 2003-2005 och att…

Men som vanligt valde jag att tiga eftersom det skulle bli ord som river ner istället för bygger upp. Jag vill inte vara där, inte befinna mig i den humanistiska härdsmälta som vädjar till människans allra lägsta, mest primitiva egenskaper. Vi bär alla på dem. Mognad i livet handlar i många avseenden om att tygla reptilen inom dig. Den där groteska varelsen som hugger, svassar, intrigerar, ljuger, manipulerar och missbrukar förtroenden.

Förr hade vi religionerna till hjälp. De hotade oss med att vi skulle brinna i helvetet om vi lät reptilerna inom oss kräla upp till ytan. Emellanåt stack de ändå upp sina spottande huggormshuvuden, men den tidens gudfruktande människor tryckte snabbt ner det lilla monstret. Idag när vi har pensionerat gud och djävulen och deras himlar och helveten, har vi öppnat för reptilernas återtåg en masse.

Välutbildade människor med talang inom vitt skilda områden upplever att deras framgång är beroende av andras brist på framgång. Varifrån får vi dessa ”Ha, hoppas det nu går riktigt dåligt för Storåkers (för då går det bättre för oss)”. Eller ”såg du förra veckans Resumé, bara nio stycken annonser i hela tidningen, nu måste väl ändå Bonniers tröttna på Viggo”.

Det hela bottnar som vanligt i dåligt självförtroende. I rädsla över att bli omkörd, inte räcka till, kanske att inte kunna försörja sina barn och sig själv, tappa fotfästet och bli en sorglig jävel.

Men om det finns någon lag som styr över oss, så är det sannolikt den motsatta. Att ju mer gott du gör och säger, desto bättre går det för dig. Nej, det är inte att lägga ansvaret för framgången på en högre makt. Det är att lägga ansvaret på den enda du känner som du kan påverka på riktigt – dig själv. Genom att uppträda anständigt mot dem som omger dig, erhåller du en förstärkt självkänsla. När du har gjort detta ett antal tillfällen kan det bli till den vana som gör att reptilen kvävs därinne. Det lär ta sin tid. Det tog mig sju månader. Sju månader vid en mycket lång strand.

Olyckan i en av Vemdalens skidbackar strax innan vi flyttade till Australien, gav mig en helt och hållet söndertrasad disk och en permanent nervskada. Två år av helvetessmärtor. Har du varit hos tandläkaren och känt när han borrar i en nerv och bedövningen inte räckt till? Tänk dig samma smärta fanns upphöjt till två och i benet. När den kom, hände det att jag förlorade medvetandet. Om det var svårt att jobba? Självklart, men det fanns inte mycket till val. Men det fanns starka smärtstillande tabletter. Alldeles för starka.

När jag slutat på DDB i Melbourne hade vi sju månader kvar innan vi skulle återvända till Sverige. Vi lämnade Melbourne för vårt beachhouse i Noosa, ett par timmar norr om Brisbane i det subtropiska Queensland. Pojkarna hade lämnat den fina privatskolan i Melbourne och gick i enkel state school där somliga barn inte hade något hem utan sov i bilar. Här började min rehabilitering.

Vårt beachhouse som vi ägt i åtskilliga år var enkelt men hysteriskt vackert beläget 150 meter från Stilla Havets dundrande vågor. Intill låg Noosa National Park med vandringsleder genom tropisk regnskog, höga palmer, öppna gräslandskap och klippstigar som bar vandrarens blick över havets horisont. Här och var en bänk av drivved att vila på, med trä som blästrats till grått silver av sand och saltvatten och torkats av tusen solstrålars handduk.

Det började med en kilometer, nåja en halv då, om dagen. Sedan ökade jag på alltefter veckorna passerade; en kilometer blev två, blev tre, fyra, fem… Jag hade brutit mig en vandringsstav i regnskogen. Bandana runt huvudet så att inte svetten rann ner i ögonen. Två vattenflaskor i bältet och hikingskor.

Vad gör man under vandringsturer som dessa? Tänker, funderar kring hur det blev som det blev. Hur man valde att teama upp med den sköne tokskallen Jocke Jonason och Stefan Öström istället för att bli kompanjon i den där malmöbyrån som väntade. Hur man slet om nätterna för att skriva annonserna som skulle vinna guldägg men som bara i undantagsfall gjorde det. Alla fighterna med kompanjoner, kunder och… Resumé och Quo Vadis som den andra branschtidningen hette på 90-talet.

All denna ilska, all denna energi som gick åt till att bli arg, att skriva rakbladsvassa krönikor vars elaka exakthet måste ha fått flera medmänniskor att fälla en tyst tår mot kudden när lamporna släckts. Det var aldrig opåkallat, vi kände oss utsatta, ifrågasatta, sparkade på och jag gick i svaromål med giftnål i blyertspennan och sparkade tillbaks med välriktade skrevsparkar, rev upp sår med verbala hullingförsedda harpuner och fick ryggdunk av dem som gillade att se på när andra misshandlades. Reptilen inom mig göddes och växte och växte. Givetvis kröp den tillbaka i sin håla efter attackerna, men den fanns där redo, alltid färdig till språng och hugg.  Tills jag började vandra i regnskogen ovan stranden och klipporna.

För vad som hände var att ju längre jag vandrade, desto mer avtog smärtorna. Ju mer smärtorna avtog desto gladare blev jag. Ju gladare jag blev desto konstigare föreföll giftreptilernas commandoattacker. Och jag minns hur jag kände tacksamhet mot min kompanjon Stefan Öström som en gång stoppade en artikel som skulle ha fullkomligt krossat Carin Fredlunds organiserande av en förening med namnet Respekt där medlemmarna uppmanades vara uppmärksamma och tipsa Respekt om reklam som var våldsidoliserande. Metoderna påminde alltför väl om de som användes av Hitlerjugend där barnen avkrävdes att vara misstänksamma mot sina anhöriga och ange dem vid minsta misstanke.

Carin Fredlunds Respekt var nog vilsna i sin moralistiska iver, men de förtjänade inte att bli föremål för min inre reptil. De gjorde något av uppriktig övertygelse och en pungspark på dem hade gjort världen fulare.

Jag fortsatte att vandra. Ofta slutade jag turerna vid min lokala surfclub med utsikt över stranden. En kall öl, aldrig mer än en, rann ofta ner innan det lilla blocket och blyertspennan kom fram.

I enkla strofer föddes ett antal, vad ska man kalla dem, förhållningssätt till livet. Någon mer esoterisk orienterad individ skulle kanske ha kallat dem för gudomligheter. Kanske är det bara så enkelt att när du gjort dig fri från reptilens föroreningar, från den sinnenas slagg som benämns skvaller, intrigerande och illojalitet, uppstår sann frihet att vara den du egentligen vill vara. För du vill inte vara en reptil, en huggorm, en spottande salamander…

De här stroferna, förhållningssätten finns i en liten anteckningsbok av billigaste skinn. Emellanåt bläddrar jag i den och försöker återuppleva tillkomsten av dem. Det är svårt för att inte säga mycket svårt. I december återvänder jag till regnskogen där vid stranden och klipporna. Kanske uppstår där nya strofer. Då kommer den man som återvänder efter julledigheten att vara renad igen. Och reptilen ska svälta djupt nere i sin håla.

Art & Copy; din och min historia.

Vi vinkade adjö av Reklamförbundet och bland det första vi gör under en höst fylld av nya händelser för det nya förbundet, är att tillsammans med vår samarbetspartner Citypaketet, visa en film med namnet Art & Copy som är en dokumentär om…reklam. Klassisk sådan. Är det så smart? Absolut. Jag undrar ofta vad det är som gör att reklamfolket under det senaste decenniet börja förhålla sig ointresserat av sin egen historia. Jag gör jämförelsen med konstnärer.

Det finns knappt någon svartklädd 25-åring med piercing upp till pannbenet, som inte kan sin Matisse, sin Giacometti, sin Rauschenberg, sin Rotko, därför att konstens historia är även deras historia. Kulturen skapas av att vi lägger byggstenar på byggstenar. Man vet att man tar vid där någon annan slutat. Känner man inte sin historia, sin kultur, utsätter man sig även för risken att man inte bygger vidare, utan börjar på en lägre nivå, eller gör samma saker som redan gjorts.

Musiken likaså. Det finns ett nytt band i Stockholm som börjar få sig ett namn.  De kallar sig Sonjagon (deras debut-cd finns ute nu). De bryter ny mark med sin musik  som jag inte kan finna en benämning för, men den påminner om något jag minns från ett australiensiskt kultband som hette The Triffids vars Born Sandy Devotional blev en megaförsäljningssuccé…i Sverige för tjugo år sedan. Vi såg dem i Moderna Muséets trädgård, Lars Baecklund (Åkestam Holst/Graphic Laundry) och Johan Fredlund (Häger Fredlund) och jag. Jocke Jonason var säkert med, det brukade han vara på den tiden. Sonjagon bygger nytt där man anar dofter av ett garagestökigt U2, Daniel Lanois-malande gitarr och ett drumdriv som jag aldrig hört maken till någon annanstans. När den uberbegåvade trummisen/gitarristen i bandet, Jacob Douglas, får frågan säger han. ”Det avtryck The Beatles lämnat är för evigt, vi har bara tagit vid där andra slutat”.

Att visa Art & Copy är ett steg att vidga förståelsen för var i byggnationen vi befinner oss. Den kreativa reklamens superfarsa, Bill Bernbach, ska ha äran av att vi arbetar i team, att kreatörerna fått uppskattning och för att ha fått oss att lita till människans intelligens.

Vi talade med Mary Warlick, exekutiv producent av Art & Copy, när hon var här förra veckan. Ambitionen är att göra ytterligare en film där man är mer nutida, där den digitala revolutionen finns med. Men det får bli senare, när vi fått perspektiv på digitaliseringen av vår industri. Det är som sagt, svårt att ha facit på vad saker de facto uträttat innan man givits tidens perspektiv på händelserna. Det är först då man ser konsekvenserna. Innan dess rör sig all rapportering om förmodanden och, i sämsta fall, om rena gissningar.

När du ser filmen, studera George Lois närmare. Han var i Stockholm i mitten av 80-talet och höll ett miniseminarium. Kvällen slutade med att jag fick en personlig föreläsning i baren intill Södra Teatern vid Mosebacke Torg i Stockholm. Jag minns hans avskedsord när baren stängde: ”Kid, you don’t know shit, but come and work for me in New York. If you’re good you’ll thank me for the rest of your life, if you are no good, you’ll be a miserable son of a bitch. Got it?”

Hade man inte varit så lycklig över att just ha landat ett uselt betalt juniorcopywriterjobb hos den då ultrahippa byrån Alinder & Co, kanske man hade varit… eh…a miserable son of a bitch.