Anita Dunn – henne skulle ni ha lyssnat till, SEB & AMF!

Anita Dunn, en av Barack Obamas närmsta kampanjledare vid sidan av David Plouff, gästade Guldäggsveckan idag. Hennes levande berättelse av faktorerna bakom kampanjen gav nytt ljus åt segern över republikanerna. Faktum är att jag och flera med mig uppfattade hennes tankar som långt mer givande än de som levererades av David Plouff för ett par veckor sedan på Chinateatern. Anita visste nog inte hur aktuell hon var när hon sade att nyckelinsikten bakom Obamakampanjen var ”accuracy and credibility”. Eller förklarat som ” you can’t get away with it any longer”. Det går inte att gömma sig bakom lögner. Och en lögn eller ett dumt uppträdande glöms inte, ”it doesn’t disappear, it gets googled”. En annan insikt är att folk tål att höra sanningen även om den gör ont. Get it out!, alltså.

Ytterligare en starkt bidragande orsak till framgången var att man vägrade låta media sätta agendan. Konfliktjournalistiken som Anita Dunn kallade the soap opera, deltog man i av nödvändighet medan man förde en kampanj på ett helt annat plan, hos folket med hjälp av folket. Här talade man om sjukvårdsförsäkring för alla, skolans och föräldrars ansvar, vikten av att ta hem trupperna från Irak, bygga upp en ekonomi som raserats av flera års krig et cetera. I media handlade det om Sarah Palin vs Joe Biden, om man skulle avbryta sin kampanj och åka till Washington under krisen (Lehmann Bros mm), eller inte. I media handlade kampanjen om kampanjen, som Joe Klein, Time Magazines politiske redaktör tidigt sa. Men i Wisconsins jordbruksbygder och på Kansas slätter och i Buffalo NY handlade kampanjen om grundläggande värden. Politiken återerövrades av väljarna. Anita Dunn medgav att kampanjledningen emellanåt inte var ”the pets of the press”, men att det var nödvändigt att själva sätta agendan.

Om Anita Dunn var ett glädjande inslag på Guldäggsveckans första dag så blev Platinaäggets utdelande ett desto sorgligare kapitel. Anders Wester fick priset, men tekniken svek och vi fick inte se hans fina jobb. Jag skämdes ögonen ur mig. Tycker att om vi ska dela ut Platinaägg ska det ske med värdighet. Jag vill återföra utdelningen till Guldägget nästa år. Och varför inte lägga upp en websida länkat till Reklamförbundets egen sida som blir ett digitalt PlatinaAkademin ”Hall of Fame” , där vi lägger upp alla akademiledamöter genom åren med biografier, porträtt samt jobb och motiveringar.  På så vis permanentar vi effekten av utmärkelsen och det ger även ett reklamhistoriskt perspektiv som många efterfrågar. Jag skyller inte på någon att det här hände idag, jag bär ensam ansvaret, sådant kan man inte delegera som bekant. Sorry Anders, och Lars Hall, Anna Romson, Mattias Jersild, Janne Bengtsson, Lasse Liljendahl och alla ni andra som bemödat er att komma och hylla Anders Wester.

Allt för idag.

Reklam konstart eller inte?

Under rubriken Nej, reklam är ingen konstart, ifrågasätter idag Carin Fredlund i Dagens Industri min lämplighet som vd för Sveriges Reklamförbund. Hon har definitivt en poäng, även om hon inte tar upp alla erfarenheter eller egenskaper som jag inte besitter.

När jag sökte jobbet skrev jag en A4-sida där jag räknade upp mina brister. De som Carin tar upp fanns med där: Ingen erfarenhet från renodlade PR-byråer, renodlade webbyråer, eventbyråer, mediabyråer mm. Min erfarenhet begränsar sig till reklam-, DM- och designbyrå.

Jag tror att styrelsen bedömde det som att den person som har erfarenhet från renodlade företag inom samtliga discipliner, och som dessutom arbetat utomlands inom internationellt nätverk på ledande befattning, och som startat och drivit egen byrå (entreprenör) och är villig att ta på sig det här jobbet… inte finns.   Det är vad headhuntern skulle kalla för en orealistisk kravprofil.

Så en tröst är att denna brist, dvs att jag inte arbetat på renodlade företag inom samtliga discipliner, delas med andra, typ alla människor på jorden.

Vidare skriver Carin att ”hans många år borta från svensk reklambransch kan vara en brist i sig, även om de vidare vyerna och internationella kontakterna nog kan uppväga en del.” Helt riktigt. Jag vet bara inte hur jag skulle ha klarat av att skaffa mig internationell erfarenhet, som efterfrågas av förbundet, utan att vara borta från Sverige under några år.

”Renodlad reklamkommunikatör”, kallar Carin mig. Det kanske är rätt. Men jag skulle nog välja att inte kategorisera alla mina kollegor som arbetat med traditionell reklam som sådana som stått utanför utvecklingen av kommunikationsindustrin.

För då är risken att Göran Åkestam, Andreas Dahlqvist, Anna Quennerstedt, Jacob Nelson, Filip Nilsson skulle avfärdas som föredettingar trots att de tillhör dem som levererar skitvass digital kommunikation dagligen.

Men menar jag då inte att reklam är en konstart? Jodå. Reklam är en konstart i den bemärkelsen att den förlitar sig på människans skapandekraft.

Det är samma del av hjärnan, samma del av mig, som hjälper mig att skriva en dikt och som driver mig att hitta på en smart rubrik på en utomhustavla. Det är samma sorts skapandekraft som bistår Kay Pollack eller bröderna Cohen som sporrar regissören bakom ICA’s reklamfilmer eller eventbyrån Minnesotas scenograf. Det är förmodligen samma kreativa process som är upphov till affärsidén bakom Spotify. Kring dessa hjärnans kreativa processer finns omfattande modern forskning.  Du som fortsätter läsa min blog kommer att drabbas av fler funderingar kring detta.

Carin skriver att ”Reklam är ett säljverktyg. Punkt.” Jag håller med. Nästan. Skillnaden är väl att jag säger att kommunikation är ett säljverktyg som tar konsten i sin tjänst.

Vad vi gör är att låta den konstnärliga kreativiteten befrukta affärsintresset. Det är först då det händer något, när det kommersiella intresset kläs i dramaturgins kläder. Det som gör att vanliga kloka, omdömesgilla konsumenter bemödar sig att ta del av budskapet.

Jag tycker nog att det är lite gammaldags grovkornigt att ifrågasätta konstens betydelse för den kommersiella kommunikationen. Idag är vi övertygade om, i styrelserum såväl som i moderna kreativa kommunikationsbyråer som svenska Great Works, Åkestam Holst, b-reel,  Daddy, Farfar och många med dem, att denna befruktning är nödvändig för att kommunikationen ska generera pengar.

Ingen av våra kunder har missat att konsumenten är beredd att betala dubbelt så mycket för en iPod än för en vanlig mp3-spelare som gör samma saker. Och att hon så entusiastiskt öppnar plånboken därför att artistisk design och kommunikation redan har fått henne att öppna dörren för Apple.   Det har inte Carin heller. Hon kan det här ämnet.

Nu är jag i Göteborg och jag blir så avundsjuk på Göteborgarna för det här har blivit en så cool stad trots att den är skönt hanterbar till storleken. Påminner så starkt om Melbourne. Kan inte säga att det är en vacker stad, men den är pittoresk, och viktigast av allt, det den har gemensamt med Melbourne är tre saker: ett tynande lillebrorkomplex mot en annan storstad som börjar på S, sköna spårvagnar och en särskild, mycket skön vibe.

Berättelsen om J.

Någon gång ska jag berätta om J. Eller varför inte nu?  Denne reklamman som år 2000 hjälpte en annan president till segern, George W Bush,  skällde ut mig så att spagettin yrde på Grand Hotel i Florens en junikväll 1995. Vi hade samlats från världens alla hörn för att konferera om reklam.
Vid en tävling strax innan hade Paradiset DDB  vunnit ett pris för en Dieselannons där två amerikanska sjömän kysste varandra vid krigslutet 1945.

En av de amerikanska deltagarna, vi kan kalla honom J vrålade och grät över att amerikansk heder hade blivit trampad på. ”Gör vad ni vill, men lämna oss ifred, för vi lämnar er i fred”, sa han. Eftersom det var J’s första resa utanför USA (han var nyss fyllda 40), uppmanande jag honom hövligt att när han nu ändå var i Europa se om han kunde upptäcka några tecken på att Amerika lämnat några avtryck på europeisk kultur. Han gjorde en biltur genom Italien och kom sedan upp till Stockholm. Han förstod, sa han.

Sedan var vi vänner ända tills jag hälsade på honom i Dallas några år senare. Vi åt friterade louisianakräftor och drack kall Lone Star på en bar där det var förbjudet att bära basebollkepsen bakochfram. Texasnattens syrsor spelade på maxvolym när vi for hemåt med suffletten nerfälld på J’ s Mercedes. Han tog en genväg genom en del av Dallas som inte många ser. Slum, svarta familjer på sina front porches. J berättade om en reklamfilm han gjort en gång med Harry Belafonte och sa att Belafonte var ”a good black”.
Han uppfattade min frågande min, och förklarade att det var skillnad på svarta och svarta. Sådana som Belafonte, de ville någon vart, men de här, sa han och svepte med handen över framför sig, ”they are niggers, I hate the lazy fuckers”.

Behöver jag säga att det blev ett ganska kylslaget farväl nästa morgon. Träffade på J sex år senare sommaren 2001 i Cannes under Cannes Lions. Han stormade in på ett hotell med sin bästis, den dryge, självgode reklamfilmsregissörsgurun JP och tjöt ”Bjorn, Bjorn where have you been, why don’t you write, I thought we were penpals, you and I”.

Ryktet hade berättat att han lämnat familjen i Texas, flyttat till New York och hjälpt Bush med kampanjen och nu var talskrivare åt presidenten. Vi talade lite om världen, dvs J talade och jag lyssnade. Det var ofta så med J. Jag var ändå rätt förvånad. För mitt i allt hans erbarmliga republikanska hängiveri fanns en annan sida. Han ogillade starkt den kristna högern ”while they got one hand on the bible, the other ’s working the dick”, som han så oförblommerat beskrev dem.
Dessutom ansåg han att vapeninnehaven i USA var vansinne! J hade aldrig ägt en pistol och det faktumet gjorde honom mindre rumsren i det republikanska hovet.

Det stora i hans liv hände långt tidigare när han var CD. Han hade skapat hjärtknipande reklamfilmer, sockersöta på gränsen, men utan att falla över. Han var ruggigt bra på det, J. En dag sprang hans assistent flämtande in till  J’s creative department. ”J,  you have an important call. It’s Steven Spielberg on the line!”  Sure, sa J van vid den sortens halvroliga skämt. Han lyfte luren: ”J, this is Steven Spielberg, I’ve seen what you can write for a 30 second spot, how would you like to write for 120 minute spots?” Så for J till Hollywood och blev en av många manusförfattare åt Spielberg under ett par år. Det gick sådär bra. J tyckte heller att Spielberg inte tog sitt samhällsansvar när det gällde våldet.

Kvällen i Cannes 2001 uttryckte han åsikten att islamisterna var ett växande bekymmer och om ”worst came to worst” skulle Amerika vara redo för ett korståg. Jag minns det ordet: Crusade. Korståg. Inget annat ord kan få känslorna i sådan svallning hos muslimer i Mellanöstern. Ett faktum som 2 miljoner svenskar är bekanta med efter Guillous Arn-filmer som gläntar på detta intoleransens slaktkonvent i kristendomens tecken.

Två månader senare föll tvillingtornen i New York. President Bush såg världens tv-tittare i ögonen och utlovade hämnd. Under hans tal hann jag tänka att bara den idioten inte säger korståg, bara han inte yttrar ordet som araberna lärt sig avsky med modersmjölken. Men det gjorde han förstås. Och jag tänkte på J. Samma ignorans, samma aningslösa brist på förståelse för främmande kulturers värderingar som J visade i Florens 1995, avslöjade hans nye chef  i tv 11 september 2001. Var det rent av J som skrivit talet? Ingen aning. Men jag undrar vad han tycker om att landet nu har en afroamerican som president. Kanske tycker han det är helt okey. I J’s värld kanske Barack Obama sorteras in i Harry Belafonte-kategorin –  ”a good black”.

Where’s the beef?

I torsdags tog åttahundra nyfikna själar plats i Chinateaterns nedsuttna sammetsfåtöljer för att lyssna till en av kommunikationens nya stjärnor, David Plouffe, som hjälpte Barack Obama till Vita Huset. Sådant blir man hjälte av även om man klär sig i en grå kostym av 1997 års snitt till lika grå skjorta och gråvinrödrandig bred slips.

Tack vare Cision, Berghs School of Communication samt YouGov som stod bakom arrangemanget, fick vi veta att SMS, email, facebook, youtube och twitter banade väg för Obama i  kampanjens initialskede. Detta skapade nya väljare, unga väljare som på den tiden jag bodde i USA aldrig skulle närma sig en valurna ens om de lockats dit med löfte om mexikansk marihuana för 50 cent halvkilot. När kontakten med dessa väljare etablerats fick Obamas kampanjtrupper dem att även donera småsummor, ofta som mest 20 dollar. Pengar som när gruppen växte sig i miljoner anhängare, betalade för massiv TV-reklam och andra traditionella media.

Det intressantaste som David Plouffe berättade om var just detta att de nya medierna är så billiga att använda att de, som i Obama-fallet alltså kan användas för att dra in småsummor bland alla nya anhängare. För traditionella media behövs, enligt Plouffe, som även berättade att det äldsta mediet inom politiskt kampanjarbete var kanske det största – att knacka dörr. De nya medierna banade väg för att Obama nådde the tipping point relativt snabbt. David Plouffe hade den goda smaken att medge att det även hade ”viss betydelse” att en stor del av amerikanerna var spyfärdiga på Bush.

David Plouffe talar om kampanjen och det är givetvis skälet till att han var hitbjuden. Politikens innehåll är andras ansvar. Ändå… Jag minns att någon gång i augusti förra året skrev Joe Klein, Time Magazines politiske krönikör och en ruggigt skarpsynt herre som skriver med en penna som kunde vara vässad i titan, att han som trogen demokrat kände en viss oro över Barack Obamas kampanj. ”My fear is that senator Obamas campaign is too much about his campaign”. Över hela det demokratiska USA beundrade man undret med genomslaget och yes we can! ljudvågade över prärien medan McCain drack bärs med Harley Davidson-cluben i Des Moines eller Cincinnati. Men vad ville han mer än att förändra, denna karismatiske unge afroamerican?

Många européer anser amerikanarna vara ytliga. Men jag menar att det är en missuppfattning. Det har alltid funnits ett krav på substans under ytan. Wendy’s Hamburgers hade en slogan i början på 80-talet som lydde ”Where’s the beef?” Wendy’s argumenterade att de hade mer kött i sina burgare. Hela USA använde snart Wendy’s slogan, även politiker. Den var inte kommen ur ingenstans – Where’s the beef. Var finns innehållet?

Strax efter att den osannolikt inflytelserike Joe Klein uttalat sin oro, hände något. Obama svängde och blev mycket mer konkret. Jag hade gärna frågat David Plouffe hur de tänkte när taktiken bytte fil. Tillfället gavs inte på Chinateatern i torsdags. Misstänker att svaret ändå bara hade handlat om hur detta var så väl planerat – att skiftet mot mer ”beef” i kampanjen var kalkylerad. Som bekant är det segrarna som får glädjen att teckna historien.